Usel uppdatering
Jag är usel på att uppdatera min blogg, men jag tar det som ett litet friskhetstecken. Jag har märkt att mitt behov av att skriva av mig ökar när jag mår dåligt. Veckan som gått har varit mest jobb, jobb, jobb som det blir i en organisation utan struktur... Helt plötsligt kommer chefen på en hel lista med saker som måste vara klara igår... Och som anställd får man bara rätta sig efter det. Jag hoppas fortfarande på att få ledigt veckan efter påsk, då barnen är lediga. Min plan är nämligen att köra en soppkur och få en kickstart på viktminskningen. Och min matångest gör det jobbigt att fixa det när jag jobbar.
Något jag fått till nästan varje dag trots mycket jobb är mina promenader. Superskönt med ljusa varma vårkvällar när man ska få till dem. Nu börjar jag få upp lite mer fart äntligen, nu hinner jag nästan alltid 5km på min timme. Det gjorde jag verkligen inte när jag började i höstas. Nu börjar jag tom bli lite sugen på att försöka mig på att jogga lite. Men först ska några kg bort, så det går liiite lättare för knän och rygg.
Någon liten stund med ångest har det väll blivit under varje arbetsdag, men det har gått att uthärda även om det tar energi. I torsdags hade vi tom ett litet personalmöte, som jag fixade att vara med på. Ångest inför det och även i början. Men sedan släppte det efter en stund, trots jobbiga ämnen. Som eventuella uppsägningar, och problemen med vår organisation... Jag är konflikträdd, och ogillar sådana möten!
I onsdags ringde min doktor och kollade av hur jag mår nu. Han verkade nöjd med min inställning och mina exponeringar. Nu skulle han inte ringa mer sade han. Det känns både bra och dåligt. Bra att han anser mig så mycket bättre nu och dåligt för att jag haft lite press på mig att utföra exponeringarna när jag vet att han kommer ringa och kolla mig. Men han sade att han precis som sjukgymnasten (som oxå "friskförklarat" mig) finns där om jag känner att jag behöver dem. De är bara ett mail bort om jag känner att det blir sämre igen eller att jag inte fortsätter komma framåt. Och bara att veta det känns riktigt skönt!
Igår kom min 4-åriga systerdotter på att hon ville sova här. Det gick jättebra, tom att handla med ett extrabarn på "ångest-ICA". Det hade varit en jobbig grej för ett par månader sedan. Nu kände jag knappt något obehag alls. =) Idag blir exponeringen att först gå tipspromenad, och sedan(om vi får barnvakt) åka till Örebro på trädgårdsmässa. Tipspromenad är en jobbigare grej än de vanliga promenaderna, eftersom jag inte väljer själv vart jag ska gå eller hur långt. Men det ska väll gå bra hoppas jag. Trädgårdsmässan är på Conventum i Örebro. I början av min sjukskrivning var vi där på en julgala med jobbet. Jag fick total ångest och flydde ut till bilen och åkte hem. Trodde inte jag skulle klara de fyra milen hem utan att bli galen, så jag ringde min lillasyster som fick babbla i telefonen med mig, för att avleda mina tankar. Därför känns det extra stort att åka till just Conventum. Hoppas vi får barnvakt, så att jag får ta det här steget oxå.
På onsdag ska jag till tandläkaren, de ringde ju och ändrade min tid sist jag skulle dit. Skillnaden nu och innan är att jag inte känner ångest ännu. Den kommer säkert att komma, men jag har tidigare haft ångest i mer än en vecka innan. Så det är ju skönt ju längre det dröjer. Hoppas jättemycket på att slippa ångest även under lagningen, då skulle mitt självförtroende för möten öka massor. Då kanske jag även skulle våga skicka en jobbansökan som jag bär runt på i min väska... Nu blev jag nervös... :-/ Har bestämt mig att oavsett hur jobbigt det känns, så SKA jag laga det j-a hålet i tanden så jag slipper ha det framför mig längre!
Något jag fått till nästan varje dag trots mycket jobb är mina promenader. Superskönt med ljusa varma vårkvällar när man ska få till dem. Nu börjar jag få upp lite mer fart äntligen, nu hinner jag nästan alltid 5km på min timme. Det gjorde jag verkligen inte när jag började i höstas. Nu börjar jag tom bli lite sugen på att försöka mig på att jogga lite. Men först ska några kg bort, så det går liiite lättare för knän och rygg.
Någon liten stund med ångest har det väll blivit under varje arbetsdag, men det har gått att uthärda även om det tar energi. I torsdags hade vi tom ett litet personalmöte, som jag fixade att vara med på. Ångest inför det och även i början. Men sedan släppte det efter en stund, trots jobbiga ämnen. Som eventuella uppsägningar, och problemen med vår organisation... Jag är konflikträdd, och ogillar sådana möten!
I onsdags ringde min doktor och kollade av hur jag mår nu. Han verkade nöjd med min inställning och mina exponeringar. Nu skulle han inte ringa mer sade han. Det känns både bra och dåligt. Bra att han anser mig så mycket bättre nu och dåligt för att jag haft lite press på mig att utföra exponeringarna när jag vet att han kommer ringa och kolla mig. Men han sade att han precis som sjukgymnasten (som oxå "friskförklarat" mig) finns där om jag känner att jag behöver dem. De är bara ett mail bort om jag känner att det blir sämre igen eller att jag inte fortsätter komma framåt. Och bara att veta det känns riktigt skönt!
Igår kom min 4-åriga systerdotter på att hon ville sova här. Det gick jättebra, tom att handla med ett extrabarn på "ångest-ICA". Det hade varit en jobbig grej för ett par månader sedan. Nu kände jag knappt något obehag alls. =) Idag blir exponeringen att först gå tipspromenad, och sedan(om vi får barnvakt) åka till Örebro på trädgårdsmässa. Tipspromenad är en jobbigare grej än de vanliga promenaderna, eftersom jag inte väljer själv vart jag ska gå eller hur långt. Men det ska väll gå bra hoppas jag. Trädgårdsmässan är på Conventum i Örebro. I början av min sjukskrivning var vi där på en julgala med jobbet. Jag fick total ångest och flydde ut till bilen och åkte hem. Trodde inte jag skulle klara de fyra milen hem utan att bli galen, så jag ringde min lillasyster som fick babbla i telefonen med mig, för att avleda mina tankar. Därför känns det extra stort att åka till just Conventum. Hoppas vi får barnvakt, så att jag får ta det här steget oxå.
På onsdag ska jag till tandläkaren, de ringde ju och ändrade min tid sist jag skulle dit. Skillnaden nu och innan är att jag inte känner ångest ännu. Den kommer säkert att komma, men jag har tidigare haft ångest i mer än en vecka innan. Så det är ju skönt ju längre det dröjer. Hoppas jättemycket på att slippa ångest även under lagningen, då skulle mitt självförtroende för möten öka massor. Då kanske jag även skulle våga skicka en jobbansökan som jag bär runt på i min väska... Nu blev jag nervös... :-/ Har bestämt mig att oavsett hur jobbigt det känns, så SKA jag laga det j-a hålet i tanden så jag slipper ha det framför mig längre!
Kommentarer
Trackback
