rensapavinden

Idag känner jag en klump i magen av förväntansångest. Jag vet varför, men ändå har jag svårt att bli av med känslan. - Somnat på soffan, två kvällar i rad. Mår bättre när jag får sammanhängande sömn har jag märkt. - Möte med kuratorn imorgon. Har otroligt hög ångestnivå inför och ibland även under alla möten just nu. - Mitt jobb!!! Blä för det!!! Att somna på soffan får jag helt enkelt bli bättre på att inte göra. Men det är ju så skönt att slumra till framför Tvn... Kuratorn måste jag gå till, och uthärda det jobbiga. Men det är jobbigt att fokusera på ångesten under en hel timma. Puh Mitt jobb då... Jag jobbar på en redovisningsbyrå, med ett jobb som jag egentligen tycker är kul. Men det är ett ställe utan struktur och många konflikter. Chefer som är osams och ljuger om stort som smått. Vi anställda får ofta skulden när en av cheferna lovat saker som hon sedan inte gör(vilket händer dagligen, min amatörannalys är att hon är mytoman)... Mitt dream team (kuratorn, sjukgymnasten och läkaren) säger att jag inte kan bli bra så länge jag jobbar kvar. Men hur ska jag ta mig därifrån när jag inte törs gå på intervju? Jag tog faktiskt mod till mig sökte ett drömjobb och gick på en intervju i höstas(biträdande ek.chef på ett ganska stort företag). Jättenervös, men fixade det, kände mig som hemma redan på intervjun. De ville anställa mig, men jag bangade... Det grämer mig fortfarande. Jag byggde upp stora hinder för mig själv. Pendla 2,5 mil, ny på jobbet, Började tänka på att vara med på och kanske hålla i delar av delägar- och styrelse-möten och att det aldrig skulle gå osv. osv... Mitt största hinder var att jag när jag skulle träffa dem igen skulle det inte bara vara VD och Ek.chef utan även deras revisorer. Jag började tänka att jag inte skulle kunna prestera lika bra igen, och att de skulle bli besvikna på mig... =/ Typiska automatiska negativa tankar alltså. Så jag ringde och sade att jag ångrat mig och valt att stanna på byrån. Många tårar har jag gråtit över att ångesten fick styra det beslutet!!! Jag tror på ödet och hoppas på att något bättre dyker upp snart, och att jag då fixar hela processen. När jag var på förra intervjun var jag i början av min yoga-behandling. Och hade kraftiga ångest i attacker ofta... Igår ringde en kompis och frågade om vi kan göra ett gå ner i viktprojekt tillsammans. Perfekt! Jag vill gärna vara lite mindre fluffig till sommaren. Äldsta dottern tar studenten!!! Och jag vill köpa en fin Odd Molly klänning och känna mig fin på hennes stora dag. Det känns inte länge sedan jag själv tog studenten... Men 1993 är ett tag sedan... ;-) Det känns lite som att även jag har examen då. Examen i att vara mamma, många trodde nog inte att det skulle gå när jag blev gravid som 18-åring. Det har inte varit lätt, och det är inget jag rekomenderar någon annan tonåring att göra. Men hon har vuxit upp till en fin och ordentlig tjej. Jag har sett att jag numera har några som läser mina tankar. ROLIGT!!! Om någon av er har något tips på att hantera ångest inför/under möten så tar jag tacksamt emot era förslag. =)