rensapavinden

Veckan har varit lite upp och ner. Det är så lätt att återgå till det gamla säkerhetstänkandet när det händer något jobbigt. Jag har haft ångest till och från, inte 10 om man har en skala på 1-10 kanske mer runt 6-7. Men hemmet har sedan ett par månader varit i stort sett ångestfritt, så det är lite trist att ha den här igen. Jag har sovit dåligt också, något som verkar komma tillbaka snabbt när jag blir orolig. Men jag jobbar på för att komma tillbaka till utgångspunkten så snabbt som möjligt.

Jag känner mig besviken på att det blev så här, för jag hade planerat en massa exponeringsövningar under semestern. Som jag sett fram emot länge. Men, men att mamma blev sjuk är inget som jag kan styra över och nu får jag göra det bästa av det.

I tisdags skulle den där tjejen komma och klippa barnen. Jag stressade upp mig, och fick automatiska negativa tankar som att jag inte skulle fixa att ha en främmande människa hemma, hon skulle märka att jag hade ångest och tycka att jag var konstig osv. Min äldsta dotter (18år) var hemma. Vi pratar ganska öppet om detta numera, mycket för att hon ska förstå varför jag ibland inte fixar saker som jag lovat.(som att åka till stora köpcentum osv) Vi kom fram till en plan att jag skulle kunna greja i huset och tex gå ner till tvättstugan och fixa med tvätt om det blev hemskt jobbigt. Då skulle hon ta hand om tjejen och syskonen.(säkerhetstänk, jag vet. Men vad gör man...??? Hur gör ni???)

Men när tjejen kom så hade hon med sig sin mamma, som följde med in och väntade. Jag tänkte HJÄLP, hur gör jag nu om jag får ångest! Men jag fixade med kaffe, och vi satt och småpratade och vips hade en timme gått och barnen var klippta... =) Då tyckte jag nästan det var trist att de redan skulle gå, för vi hade ju så trevligt. Och jag kände mig stark,glad och ångestfri efteråt. Kvällens besök gick enkelt efter det.

Igår gick jag ut och gick en promenad med stavarna, och det gick riktigt bra. (när vi gick häromdagen kände jag mig yr och ångestfylld) Bara en kort stund när vi var inne på mormors äldreboende och lämnade några saker kändes det jobbigt. Jag blev yr och kände att ångesten var på väg. Då klarade jag av att tänka det är bara en felprogramering, och ignorera känslan. Då sjönk den undan. Tänk om det kunde funka varje gång...

Dagens första utmaning blir att gå till kuratorn. Hoppas det ska gå bra, för jag behöver verkligen känna att jag klarar saker igen. I em ska minstingen till tandläkaren, och då vill jag också klara av att vara med. Mannen får följa med dit för säkerhets skull.(återigen säkerhetsbeteende)

Jag har hittat några bloggar där andra kämpar med samma sak som jag. Och det som slagit mig är att vi följer ett ganska likt mönster. För ett par veckor sedan var det possitivt på alla bloggarna och det kändes som om vi alla tog stora steg ganska enkelt mot ett ångestfritt liv. Sedan fick vi alla motgångar i form av ångest och började tvivla på oss själva igen. Nu känns det som om alla bloggarna är på väg upp igen, och vi har börjat lyckas bra med exponeringarna och få bukt med oro som kommit över oss.

Det är så jag föreställer mig att det kommer vara på den här resan. Lite som zickzack-stygn där det går upp och ner om och om igen. Men där stygnen mer och mer går över till raksöm. Dvs svackorna blir inte lika djupa, och ångesten mindre och mindre kraftfull. Fin liknelse va... ;-) Kom inte på någon bra, hoppas ni förstår hur jag menar.

Nu ska jag göra min yoga, och försöka tänka possitiva tankar om dagens utmaningar. =)