Glad Påsk!
Glad Påsk på er! Jag började dagen med en runda i skogen. Trotsade kyla, blåst och snö och det var skönt när jag väl var ute. Idag gick jag med nya masaiskorna, stavar och nya löpartights.(mina första)
Idag är vi bjudna till mannens släkt på påskmiddag. Jag vet inte om jag ska följa med, för de är många röriga och faktiskt ganska jobbiga... Speciellt när man har lite ångest. Vi får se hur jag gör.
Puh!
Nya ägarna kommer att driva byrån vidare. Men om inte kundunderlaget ökar blir det uppsägningar. Nu ska jag verkligen göra mitt yttersta för att vara en av dem som får fortsätta min anställning!!! Det känns ändå bra så här långt!
Jag var hemskt nervös för det här och passade på att sy en ny outfit till sonen.
Varför?
Så fort jag ska vara ledig lite längre så händer det något som skickar min ångest upp i taket!!! Varför??? Förra gången blev min mamma sjuk, nu är hon på bättringsvägen som tur är. Den här gången är det jobbsituationen. Och inatt fick lilleman falsk krupp, och hade jobbigt med andningen. Han får det nästan alltid när han är på väg att bli förkyld. Och nu på morgonen började snoret rinna på honom. Eftersom min mage fortfarande gör ont och jag mår konstant illa, så stannar jag hemma med honom.
Jag missar informationsmötet på jobbet om vem som köpt byrån(om någon köpt byrån)... Det känns inte riktigt bra, men jag vet att jag får informationen via telefonen av kollegorna.
Jag som trodde att min ångest i stort sett var borta, nu känner jag att jag helst skulle gömma mig här hemma och sluta kämpa. Vad får man för det liksom... Jag har verkligen kämpat med min ångest för att klara av att jobba, och nu blir jag förmodligen arbetslös ändå... =´( Nej, fy vilket bittert inlägg det här blev!!! Men ibland måste man få pysa ut sådant också...
Egentligen tror jag på ödet, och att det här händer av en anledning. Jag har lagt tarotkort några gånger, och angående jobb får jag ofta tornet. Det skall visst betyda att nu är det dags för något nytt, och man kastas ut i det vare sig man vill eller inte. Även om jag får bli kvar på nuvarande arbetsplatsen, så blir det ju något helt nytt. Ny ledning och nya rutiner. Jag hoppas jag får behålla mitt jobb, men om inte så löser det sig säkert också. Ogillar mest ovissheten, men i em vet jag nog lite mer vad som kommer hända.
Jag klarade av Småstjärnorna igår iaf. Lite jobbigt bitvis, men det gick. =)
Jag missar informationsmötet på jobbet om vem som köpt byrån(om någon köpt byrån)... Det känns inte riktigt bra, men jag vet att jag får informationen via telefonen av kollegorna.
Jag som trodde att min ångest i stort sett var borta, nu känner jag att jag helst skulle gömma mig här hemma och sluta kämpa. Vad får man för det liksom... Jag har verkligen kämpat med min ångest för att klara av att jobba, och nu blir jag förmodligen arbetslös ändå... =´( Nej, fy vilket bittert inlägg det här blev!!! Men ibland måste man få pysa ut sådant också...
Egentligen tror jag på ödet, och att det här händer av en anledning. Jag har lagt tarotkort några gånger, och angående jobb får jag ofta tornet. Det skall visst betyda att nu är det dags för något nytt, och man kastas ut i det vare sig man vill eller inte. Även om jag får bli kvar på nuvarande arbetsplatsen, så blir det ju något helt nytt. Ny ledning och nya rutiner. Jag hoppas jag får behålla mitt jobb, men om inte så löser det sig säkert också. Ogillar mest ovissheten, men i em vet jag nog lite mer vad som kommer hända.
Jag klarade av Småstjärnorna igår iaf. Lite jobbigt bitvis, men det gick. =)
Rätt eller fel...
Nu gjorde jag något jag aldrig brukar göra. Jag sjukskrev mig idag, för att få landa med allt jobbigt... Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel?
Jag har gråtit massor idag, och orkade bara inte träffa kunder och kollegor... Dessutom vet jag att alla pratar BARA om hur framtiden ska bli. Och jag är orolig så det räcker ändå!!!
Vad tycker du, borde jag bitit ihop och gått till jobbet?
Ledsen, rädd och besviken...
Bläää, nu har jag haft ett jobbigt dygn. =´( Eftersom jag gjort så mycket framsteg de sista veckorna, så känner jag mig så besviken när jag inte klarar allt jag vill.
Jag börjar från början. På mitt jobb har vi i ca ett halvår kännt att något är på gång, vår kontorschef har varit frånvarande och ostrukturerad. Vi har försökt få hjälp från ägaren, men han har bara viftat bort oss. Ägaren kan inget om vår bransch, och kontorschefen är den som skall driva det som sitt eget med hjälp av oss. Igår släppte hon bomben att hon fått ett nytt erbjudande och slutar redan efter påsk. Ägaren kan nu inte driva byrån vidare, utan den är ute till försäljning. De som är intresserade verkar mest vara ute efter våra kunder, så risken är enorm att några/alla blir arbetslösa...
Även om jag inte är nöjd med arbetssituationen så är det ändå en trygg inkomst(speciellt nu när jag inte är helt i balans än). Detta gör mig väldigt orolig!!! Jag ogillar ovissheten mycket!!!
Dessutom hade jag en tandläkartid idag på morgonen. Jag har kännt att jag skulle fixa det, och inte mått dåligt i flera dagar innan inför detta. Så vad hände nu då??? Jag tvingade mig att åka dit, väl där började jag gråta och fixade det inte... =´(
Jag är så besviken på mig själv!!!
Som tur är så tog jag komp hela fm, så jag kan gråta klart innan jag åker till jobbet. För i kväll ska dottern upträda med "Småstjärnorna" på stadens biograf. Jag har tufft även med stora folksamlingar, så det blir nästa utmaning... 16 uppträdanden och dottern är nr 11. Så det gäller att hålla koll på känslorna... Nu vet jag att ofta efter ett misslyckande som det hos tandläkaren, så blir jag arg på ångesten och klarar exponeringar bättre ett tag. Hoppas det blir så den här gången också!!!
Tandläkaren och jag kom överens om att hålet är så litet så det får klara sig en stund. De kallar mig om ett halvår, då har jag förhoppningsvis kommit lite längre i min kamp mot ångest och agorafobin. Så nu måste jag sluta småäta så jag inte får fler hål!!! Imorgon börjar jag med Cambridgesoppor, hoppas inte ångesten förstör det också...
Jag avslutar med något positivt. Jag fick semestern beviljad nästa vecka. Så skönt med lite långledigt, det behövs just nu.
Masai-skorna
Efter snö och hagel tog jag mig ut på en tur med nya skorna. Först tyckte jag att de var lite obehagliga att gå med, men man vande sig snabbt. Och jag blev väldigt trött i vaderna, trots att jag gick så kort. Kanske 1,5-2km... Den här fina vyn passerade jag på hemvägen.
Jaaaaa!!!
Tipspromenaden jag planerade imorse blev det inget av med, för vi fick främmande. Så det är helt ok. Trädgårdsmässan då... Först åkte vi dit, men innan vi parkerat svek modet och vi åkte vidare. Jag lämnade en nysydd dress till en kompis son i Örebro. Då blev jag mer peppad igen och vi åkte tillbaka in till Conventum och parkerade. Jag började komma med ursäkter som att det är dumt att vi betalar parkering och dyrt inträde om jag bara kommer gå in och vända.
Men min kära man sade att då har jag iaf försökt, och då är det värt pengarna. Och visst har han rätt. =) Väl i kön så stod en kompis mamma och mormor bakom oss i kön. De hade båda NA-kort och då fick man gå in två men betala för en. Så vi kom in för 100 kr ist för 200. Då kändes det mer ok, om jag behövt gå ut! Där inne tog jag en lott för 10kr, och vann ett blomsterarrangemang. Så man måste väll säga att jag inte gick med förlust på besöket iaf. =)
En stund var det riktigt jobbigt, men jag härdade ut tills det släppte. Sedan åkte vi på mitt initiativ vidare till Stadium där jag köpte nya skor, och ett par springtights. Skorna är sådana som är rundade under, hoppas de är så effektiva som det sägs. Jag gick runt själv på nedervåningen där barn och damavdelningen är, och kände mig nästan som "normal". Avslutade med en liten inköpsrunda på ångest-Ica, men kände ingen ångest ALLS!!!
Just nu haglar och snöar det, men jag vill ut och testa mina nya skor!!! Så jag hoppas det ger sig snart. =)
Men min kära man sade att då har jag iaf försökt, och då är det värt pengarna. Och visst har han rätt. =) Väl i kön så stod en kompis mamma och mormor bakom oss i kön. De hade båda NA-kort och då fick man gå in två men betala för en. Så vi kom in för 100 kr ist för 200. Då kändes det mer ok, om jag behövt gå ut! Där inne tog jag en lott för 10kr, och vann ett blomsterarrangemang. Så man måste väll säga att jag inte gick med förlust på besöket iaf. =)
En stund var det riktigt jobbigt, men jag härdade ut tills det släppte. Sedan åkte vi på mitt initiativ vidare till Stadium där jag köpte nya skor, och ett par springtights. Skorna är sådana som är rundade under, hoppas de är så effektiva som det sägs. Jag gick runt själv på nedervåningen där barn och damavdelningen är, och kände mig nästan som "normal". Avslutade med en liten inköpsrunda på ångest-Ica, men kände ingen ångest ALLS!!!
Just nu haglar och snöar det, men jag vill ut och testa mina nya skor!!! Så jag hoppas det ger sig snart. =)
Usel uppdatering
Jag är usel på att uppdatera min blogg, men jag tar det som ett litet friskhetstecken. Jag har märkt att mitt behov av att skriva av mig ökar när jag mår dåligt. Veckan som gått har varit mest jobb, jobb, jobb som det blir i en organisation utan struktur... Helt plötsligt kommer chefen på en hel lista med saker som måste vara klara igår... Och som anställd får man bara rätta sig efter det. Jag hoppas fortfarande på att få ledigt veckan efter påsk, då barnen är lediga. Min plan är nämligen att köra en soppkur och få en kickstart på viktminskningen. Och min matångest gör det jobbigt att fixa det när jag jobbar.
Något jag fått till nästan varje dag trots mycket jobb är mina promenader. Superskönt med ljusa varma vårkvällar när man ska få till dem. Nu börjar jag få upp lite mer fart äntligen, nu hinner jag nästan alltid 5km på min timme. Det gjorde jag verkligen inte när jag började i höstas. Nu börjar jag tom bli lite sugen på att försöka mig på att jogga lite. Men först ska några kg bort, så det går liiite lättare för knän och rygg.
Någon liten stund med ångest har det väll blivit under varje arbetsdag, men det har gått att uthärda även om det tar energi. I torsdags hade vi tom ett litet personalmöte, som jag fixade att vara med på. Ångest inför det och även i början. Men sedan släppte det efter en stund, trots jobbiga ämnen. Som eventuella uppsägningar, och problemen med vår organisation... Jag är konflikträdd, och ogillar sådana möten!
I onsdags ringde min doktor och kollade av hur jag mår nu. Han verkade nöjd med min inställning och mina exponeringar. Nu skulle han inte ringa mer sade han. Det känns både bra och dåligt. Bra att han anser mig så mycket bättre nu och dåligt för att jag haft lite press på mig att utföra exponeringarna när jag vet att han kommer ringa och kolla mig. Men han sade att han precis som sjukgymnasten (som oxå "friskförklarat" mig) finns där om jag känner att jag behöver dem. De är bara ett mail bort om jag känner att det blir sämre igen eller att jag inte fortsätter komma framåt. Och bara att veta det känns riktigt skönt!
Igår kom min 4-åriga systerdotter på att hon ville sova här. Det gick jättebra, tom att handla med ett extrabarn på "ångest-ICA". Det hade varit en jobbig grej för ett par månader sedan. Nu kände jag knappt något obehag alls. =) Idag blir exponeringen att först gå tipspromenad, och sedan(om vi får barnvakt) åka till Örebro på trädgårdsmässa. Tipspromenad är en jobbigare grej än de vanliga promenaderna, eftersom jag inte väljer själv vart jag ska gå eller hur långt. Men det ska väll gå bra hoppas jag. Trädgårdsmässan är på Conventum i Örebro. I början av min sjukskrivning var vi där på en julgala med jobbet. Jag fick total ångest och flydde ut till bilen och åkte hem. Trodde inte jag skulle klara de fyra milen hem utan att bli galen, så jag ringde min lillasyster som fick babbla i telefonen med mig, för att avleda mina tankar. Därför känns det extra stort att åka till just Conventum. Hoppas vi får barnvakt, så att jag får ta det här steget oxå.
På onsdag ska jag till tandläkaren, de ringde ju och ändrade min tid sist jag skulle dit. Skillnaden nu och innan är att jag inte känner ångest ännu. Den kommer säkert att komma, men jag har tidigare haft ångest i mer än en vecka innan. Så det är ju skönt ju längre det dröjer. Hoppas jättemycket på att slippa ångest även under lagningen, då skulle mitt självförtroende för möten öka massor. Då kanske jag även skulle våga skicka en jobbansökan som jag bär runt på i min väska... Nu blev jag nervös... :-/ Har bestämt mig att oavsett hur jobbigt det känns, så SKA jag laga det j-a hålet i tanden så jag slipper ha det framför mig längre!
Något jag fått till nästan varje dag trots mycket jobb är mina promenader. Superskönt med ljusa varma vårkvällar när man ska få till dem. Nu börjar jag få upp lite mer fart äntligen, nu hinner jag nästan alltid 5km på min timme. Det gjorde jag verkligen inte när jag började i höstas. Nu börjar jag tom bli lite sugen på att försöka mig på att jogga lite. Men först ska några kg bort, så det går liiite lättare för knän och rygg.
Någon liten stund med ångest har det väll blivit under varje arbetsdag, men det har gått att uthärda även om det tar energi. I torsdags hade vi tom ett litet personalmöte, som jag fixade att vara med på. Ångest inför det och även i början. Men sedan släppte det efter en stund, trots jobbiga ämnen. Som eventuella uppsägningar, och problemen med vår organisation... Jag är konflikträdd, och ogillar sådana möten!
I onsdags ringde min doktor och kollade av hur jag mår nu. Han verkade nöjd med min inställning och mina exponeringar. Nu skulle han inte ringa mer sade han. Det känns både bra och dåligt. Bra att han anser mig så mycket bättre nu och dåligt för att jag haft lite press på mig att utföra exponeringarna när jag vet att han kommer ringa och kolla mig. Men han sade att han precis som sjukgymnasten (som oxå "friskförklarat" mig) finns där om jag känner att jag behöver dem. De är bara ett mail bort om jag känner att det blir sämre igen eller att jag inte fortsätter komma framåt. Och bara att veta det känns riktigt skönt!
Igår kom min 4-åriga systerdotter på att hon ville sova här. Det gick jättebra, tom att handla med ett extrabarn på "ångest-ICA". Det hade varit en jobbig grej för ett par månader sedan. Nu kände jag knappt något obehag alls. =) Idag blir exponeringen att först gå tipspromenad, och sedan(om vi får barnvakt) åka till Örebro på trädgårdsmässa. Tipspromenad är en jobbigare grej än de vanliga promenaderna, eftersom jag inte väljer själv vart jag ska gå eller hur långt. Men det ska väll gå bra hoppas jag. Trädgårdsmässan är på Conventum i Örebro. I början av min sjukskrivning var vi där på en julgala med jobbet. Jag fick total ångest och flydde ut till bilen och åkte hem. Trodde inte jag skulle klara de fyra milen hem utan att bli galen, så jag ringde min lillasyster som fick babbla i telefonen med mig, för att avleda mina tankar. Därför känns det extra stort att åka till just Conventum. Hoppas vi får barnvakt, så att jag får ta det här steget oxå.
På onsdag ska jag till tandläkaren, de ringde ju och ändrade min tid sist jag skulle dit. Skillnaden nu och innan är att jag inte känner ångest ännu. Den kommer säkert att komma, men jag har tidigare haft ångest i mer än en vecka innan. Så det är ju skönt ju längre det dröjer. Hoppas jättemycket på att slippa ångest även under lagningen, då skulle mitt självförtroende för möten öka massor. Då kanske jag även skulle våga skicka en jobbansökan som jag bär runt på i min väska... Nu blev jag nervös... :-/ Har bestämt mig att oavsett hur jobbigt det känns, så SKA jag laga det j-a hålet i tanden så jag slipper ha det framför mig längre!
Vår
Vilket härligt väder det är nu! Den här våren är så välkommen, hoppas på en varm härlig vår och sommar. Idag tar vi nog fram grillen och har lite grillpremiär.
Ännu en jobbvecka är avklarad, och det är som vanligt ett konstant kaos där. Jag är glad över att yogan gett mig lite lättare att stänga ute sådant stök. Men jag blir väldigt trött.
Vi vårpysslar i vår slitna gamla trädgård, som jag älskar så mycket. Om 10 år kanske den börjar se ut som jag vill, och huset oxå. Jag ser det som terapi att återställa det till ett välvårdat hem. Man skulle kunna säga att hus och trädgård är i samma fas som mig. Hehehe, i behov av uppfreschning...(hur stavas det?)
I väntan på glassen så kan jag visa vad vi pysslat med på fm. Bytt till sommardäck och påskpyntat på trappan. Kvistarna är från ett av äppelträden, och jag hoppas det blommar till påsk.
Bra jobbvecka
Äntligen fredagskväll, och arbetsveckan är slut. Även om det faktiskt gått över förväntan bra den här veckan, så tar det på krafterna. Ångest av och till, speciellt i samband med lunchen. Men den har inte varit jättestark, mer som ett obehag i kroppen. Jag har lyckats med mina mål den här veckan jobba, klippa mig och sjukgymnasten. Utöver det har jag handlat två gånger när det är som mest med människor, och det utan ångest. Skönt att känna igen sig själv igen. =)
I onsdags var jag som sagt hos sjukgymnasten, och det gick riktigt bra. Hon har själv haft panikångest och blivit hjälpt av yogan. Därför vet hon vad hon pratar om. Hon säger att jag är "friskare" än jag törs tro, att det bara är lite "skrammel" som är kvar och stör mig. ;-) Och jag tror att hon har rätt, för det är nog mer agorafobi jag lider av nu än den panikångest som jag levde med tidigare. Så jag ska fortsätta yoga, motionera och exponera mig för att även det ska minska.(eller allra helst försvinna)
Det är ju så svårt att sluta tänka de invanda tankarna såsom "tänk om jag får en ångestattack". Men det SKA gå!!! Jag känner mig piggare och mer positiv än på väldigt länge nu i alla fall.
Min sjukgymnast frågade om hon får använda mig som exempel för andra patienter och grupper. Hon frågade även om jag vill komma och berätta om min resa i hennes stressgrupper. Hahaha, jag tror hon skojade. Men vilken seger det vore att må så bra att man kan ställa sig framför en grupp människor och prata. Jag som inte ens klarar att sitta och lyssna än...
Ikväll är det bara minstingen och jag hemma, och han somnar tidigt så jag ska nog sy lite. Dels en klänning till systerdottern som har kalas imorgon, men jag har en idé om baggyjeans och tröja till mig själv också. Jag visar bilder om jag lyckas med det projektet...
Trevlig helg!
I onsdags var jag som sagt hos sjukgymnasten, och det gick riktigt bra. Hon har själv haft panikångest och blivit hjälpt av yogan. Därför vet hon vad hon pratar om. Hon säger att jag är "friskare" än jag törs tro, att det bara är lite "skrammel" som är kvar och stör mig. ;-) Och jag tror att hon har rätt, för det är nog mer agorafobi jag lider av nu än den panikångest som jag levde med tidigare. Så jag ska fortsätta yoga, motionera och exponera mig för att även det ska minska.(eller allra helst försvinna)
Det är ju så svårt att sluta tänka de invanda tankarna såsom "tänk om jag får en ångestattack". Men det SKA gå!!! Jag känner mig piggare och mer positiv än på väldigt länge nu i alla fall.
Min sjukgymnast frågade om hon får använda mig som exempel för andra patienter och grupper. Hon frågade även om jag vill komma och berätta om min resa i hennes stressgrupper. Hahaha, jag tror hon skojade. Men vilken seger det vore att må så bra att man kan ställa sig framför en grupp människor och prata. Jag som inte ens klarar att sitta och lyssna än...
Ikväll är det bara minstingen och jag hemma, och han somnar tidigt så jag ska nog sy lite. Dels en klänning till systerdottern som har kalas imorgon, men jag har en idé om baggyjeans och tröja till mig själv också. Jag visar bilder om jag lyckas med det projektet...
Trevlig helg!
Usch
Ungefär 2 ggr om året får jag en hemsk spänningshuvudvärk/migrän, och nu var det dags igen. Det började i torsdags, och var som värst igår fm. Det gör så fruktansvärt ont, och då blir jag rädd. Så igår triggade det igång en ångestattack, bläää. Även om jag har en hel del förväntansångest osv så är det skillnad när det kommer en attack.
Jag ringde min man, och pratade en stund. Han sade att han skulle sluta tidigt och att han kunde komma förbi en sväng innan det, om jag behövde. Då lugnade jag ner mig. Och när han ringde efter någon timme så låg jag lugnt och tittade på Lyxfällan. Så han behövde inte alls komma hem. =) Min mamma ringde för att fråga vad jag vill ha för matlådorna jag gjort till dem.(när hon kom hem från sjukhuset ville syrran och jag hjälpa till för att de skulle få vila ordentligt. Så syrran städade huset och jag gjorde matlådor) Jag gjorde det såklart inte för att få något för det! Och blev väldigt rörd när hon frågade om hon fick bjuda mig och mannen på bio, och att de då är barnvakt. Vi gör ALDRIG något utan barnen, så det är säkert välbehövligt. Bio är ju dessutom ett stort steg för mig att ta! Vi ska se "En dag i Phuket" eller "Sällskapsresan" glada lättsamma filmer båda två.
När jag pratade med henne började tårarna rinna, jag är så glad att hon finns kvar och inte fick en stroke förra fredagen. Efter att tårarna runnit en stund släppte den värsta huvudvärken och ångesten. Hoppas resten av den släpper under dagen idag.
Min erfarenhet är att ibland när det varit mycket oro/stress i livet så spänner jag mig och det måste till en attack för att bli av med spänningarna. Hoppas det blir så efter den här attacken, för nu har det varit ett par jobbiga veckor. Och när det blir så kommer mina automatiska negativa tanker fram direkt. "jag kommer aldrig bli frisk igen" "Jag kommer aldrig kunna leva normalt och uppskatta de vanliga sakerna igen" "hur ska jag kunna söka nytt jobb när det är så här" Nu behöver jag ändra dessa tankar till "det är normalt med bakslag när man är på bättringsvägen" "Jag har klarat att vinna över detta förut, så jag vet att jag kan klara det igen" "Jag har sökt och fått jobb tidigare, så när rätt jobb kommer klarar jag av det"
Idag har jag några utmaningar som jag ska ta mig an om huvudvärken inte kommer tillbaka. Åka till grannstaden för att köpa ett tyg, apoteket i storstaden och barnkalas hos svägerskan. Mitt självförtroende behöver klara dessa sakerna idag!!! Sedan är det en date med symaskinerna då jag har beställningar på 2 tubscarves och en babyfilt. Det är skoj!!!
Nu ser vi framåt igen!!! Nästa vecka är det jobb igen, klippning på måndag och sjukgymnasten på onsdag. Vad underbart om allt kan flyta på utan problem. Jag saknar mitt vanliga liv!!!
Jag ringde min man, och pratade en stund. Han sade att han skulle sluta tidigt och att han kunde komma förbi en sväng innan det, om jag behövde. Då lugnade jag ner mig. Och när han ringde efter någon timme så låg jag lugnt och tittade på Lyxfällan. Så han behövde inte alls komma hem. =) Min mamma ringde för att fråga vad jag vill ha för matlådorna jag gjort till dem.(när hon kom hem från sjukhuset ville syrran och jag hjälpa till för att de skulle få vila ordentligt. Så syrran städade huset och jag gjorde matlådor) Jag gjorde det såklart inte för att få något för det! Och blev väldigt rörd när hon frågade om hon fick bjuda mig och mannen på bio, och att de då är barnvakt. Vi gör ALDRIG något utan barnen, så det är säkert välbehövligt. Bio är ju dessutom ett stort steg för mig att ta! Vi ska se "En dag i Phuket" eller "Sällskapsresan" glada lättsamma filmer båda två.
När jag pratade med henne började tårarna rinna, jag är så glad att hon finns kvar och inte fick en stroke förra fredagen. Efter att tårarna runnit en stund släppte den värsta huvudvärken och ångesten. Hoppas resten av den släpper under dagen idag.
Min erfarenhet är att ibland när det varit mycket oro/stress i livet så spänner jag mig och det måste till en attack för att bli av med spänningarna. Hoppas det blir så efter den här attacken, för nu har det varit ett par jobbiga veckor. Och när det blir så kommer mina automatiska negativa tanker fram direkt. "jag kommer aldrig bli frisk igen" "Jag kommer aldrig kunna leva normalt och uppskatta de vanliga sakerna igen" "hur ska jag kunna söka nytt jobb när det är så här" Nu behöver jag ändra dessa tankar till "det är normalt med bakslag när man är på bättringsvägen" "Jag har klarat att vinna över detta förut, så jag vet att jag kan klara det igen" "Jag har sökt och fått jobb tidigare, så när rätt jobb kommer klarar jag av det"
Idag har jag några utmaningar som jag ska ta mig an om huvudvärken inte kommer tillbaka. Åka till grannstaden för att köpa ett tyg, apoteket i storstaden och barnkalas hos svägerskan. Mitt självförtroende behöver klara dessa sakerna idag!!! Sedan är det en date med symaskinerna då jag har beställningar på 2 tubscarves och en babyfilt. Det är skoj!!!
Nu ser vi framåt igen!!! Nästa vecka är det jobb igen, klippning på måndag och sjukgymnasten på onsdag. Vad underbart om allt kan flyta på utan problem. Jag saknar mitt vanliga liv!!!
Fredag
Då var det fredag igen och sista dagen på min semester. Det var synd att stora delar av den försvann i ångest och oro över min mamma, men skönt att jag inte behövde jobba de här dagarna.
Igår var jag väldigt orolig (som vanligt) inför besöket hos kuratorn. Men väl där gick det bra. Min sjukgymnast kom förbi och pratade lite när jag satt i väntrummet. Då började jag gråta, så nervös var jag... När spänningarna släppte så fick jag ordentlig spänningshuvudvärk, och den var fortfarande kvar imorse när jag vaknade. =( Jag antar att det är oron för mamma oxå, som finns med i den huvudvärken. Hoppas den släpper efter under dagen, då det ska bli sol och varmt. Det vill jag ta vara på!!!
Jag följde med till tandläkaren med minstingen, men min man följde med honom in. Jag hade för ont i huvudet för att orka med den exponeringen då. Känner mig lite besviken på det. Men jag är nöjd med att kuratorbesöket ändå gick bra!
Igår var jag väldigt orolig (som vanligt) inför besöket hos kuratorn. Men väl där gick det bra. Min sjukgymnast kom förbi och pratade lite när jag satt i väntrummet. Då började jag gråta, så nervös var jag... När spänningarna släppte så fick jag ordentlig spänningshuvudvärk, och den var fortfarande kvar imorse när jag vaknade. =( Jag antar att det är oron för mamma oxå, som finns med i den huvudvärken. Hoppas den släpper efter under dagen, då det ska bli sol och varmt. Det vill jag ta vara på!!!
Jag följde med till tandläkaren med minstingen, men min man följde med honom in. Jag hade för ont i huvudet för att orka med den exponeringen då. Känner mig lite besviken på det. Men jag är nöjd med att kuratorbesöket ändå gick bra!
Kuratorn igen.
Veckan har varit lite upp och ner. Det är så lätt att återgå till det gamla säkerhetstänkandet när det händer något jobbigt. Jag har haft ångest till och från, inte 10 om man har en skala på 1-10 kanske mer runt 6-7. Men hemmet har sedan ett par månader varit i stort sett ångestfritt, så det är lite trist att ha den här igen. Jag har sovit dåligt också, något som verkar komma tillbaka snabbt när jag blir orolig. Men jag jobbar på för att komma tillbaka till utgångspunkten så snabbt som möjligt.
Jag känner mig besviken på att det blev så här, för jag hade planerat en massa exponeringsövningar under semestern. Som jag sett fram emot länge. Men, men att mamma blev sjuk är inget som jag kan styra över och nu får jag göra det bästa av det.
I tisdags skulle den där tjejen komma och klippa barnen. Jag stressade upp mig, och fick automatiska negativa tankar som att jag inte skulle fixa att ha en främmande människa hemma, hon skulle märka att jag hade ångest och tycka att jag var konstig osv. Min äldsta dotter (18år) var hemma. Vi pratar ganska öppet om detta numera, mycket för att hon ska förstå varför jag ibland inte fixar saker som jag lovat.(som att åka till stora köpcentum osv) Vi kom fram till en plan att jag skulle kunna greja i huset och tex gå ner till tvättstugan och fixa med tvätt om det blev hemskt jobbigt. Då skulle hon ta hand om tjejen och syskonen.(säkerhetstänk, jag vet. Men vad gör man...??? Hur gör ni???)
Men när tjejen kom så hade hon med sig sin mamma, som följde med in och väntade. Jag tänkte HJÄLP, hur gör jag nu om jag får ångest! Men jag fixade med kaffe, och vi satt och småpratade och vips hade en timme gått och barnen var klippta... =) Då tyckte jag nästan det var trist att de redan skulle gå, för vi hade ju så trevligt. Och jag kände mig stark,glad och ångestfri efteråt. Kvällens besök gick enkelt efter det.
Igår gick jag ut och gick en promenad med stavarna, och det gick riktigt bra. (när vi gick häromdagen kände jag mig yr och ångestfylld) Bara en kort stund när vi var inne på mormors äldreboende och lämnade några saker kändes det jobbigt. Jag blev yr och kände att ångesten var på väg. Då klarade jag av att tänka det är bara en felprogramering, och ignorera känslan. Då sjönk den undan. Tänk om det kunde funka varje gång...
Dagens första utmaning blir att gå till kuratorn. Hoppas det ska gå bra, för jag behöver verkligen känna att jag klarar saker igen. I em ska minstingen till tandläkaren, och då vill jag också klara av att vara med. Mannen får följa med dit för säkerhets skull.(återigen säkerhetsbeteende)
Jag har hittat några bloggar där andra kämpar med samma sak som jag. Och det som slagit mig är att vi följer ett ganska likt mönster. För ett par veckor sedan var det possitivt på alla bloggarna och det kändes som om vi alla tog stora steg ganska enkelt mot ett ångestfritt liv. Sedan fick vi alla motgångar i form av ångest och började tvivla på oss själva igen. Nu känns det som om alla bloggarna är på väg upp igen, och vi har börjat lyckas bra med exponeringarna och få bukt med oro som kommit över oss.
Det är så jag föreställer mig att det kommer vara på den här resan. Lite som zickzack-stygn där det går upp och ner om och om igen. Men där stygnen mer och mer går över till raksöm. Dvs svackorna blir inte lika djupa, och ångesten mindre och mindre kraftfull. Fin liknelse va... ;-) Kom inte på någon bra, hoppas ni förstår hur jag menar.
Nu ska jag göra min yoga, och försöka tänka possitiva tankar om dagens utmaningar. =)
Jag känner mig besviken på att det blev så här, för jag hade planerat en massa exponeringsövningar under semestern. Som jag sett fram emot länge. Men, men att mamma blev sjuk är inget som jag kan styra över och nu får jag göra det bästa av det.
I tisdags skulle den där tjejen komma och klippa barnen. Jag stressade upp mig, och fick automatiska negativa tankar som att jag inte skulle fixa att ha en främmande människa hemma, hon skulle märka att jag hade ångest och tycka att jag var konstig osv. Min äldsta dotter (18år) var hemma. Vi pratar ganska öppet om detta numera, mycket för att hon ska förstå varför jag ibland inte fixar saker som jag lovat.(som att åka till stora köpcentum osv) Vi kom fram till en plan att jag skulle kunna greja i huset och tex gå ner till tvättstugan och fixa med tvätt om det blev hemskt jobbigt. Då skulle hon ta hand om tjejen och syskonen.(säkerhetstänk, jag vet. Men vad gör man...??? Hur gör ni???)
Men när tjejen kom så hade hon med sig sin mamma, som följde med in och väntade. Jag tänkte HJÄLP, hur gör jag nu om jag får ångest! Men jag fixade med kaffe, och vi satt och småpratade och vips hade en timme gått och barnen var klippta... =) Då tyckte jag nästan det var trist att de redan skulle gå, för vi hade ju så trevligt. Och jag kände mig stark,glad och ångestfri efteråt. Kvällens besök gick enkelt efter det.
Igår gick jag ut och gick en promenad med stavarna, och det gick riktigt bra. (när vi gick häromdagen kände jag mig yr och ångestfylld) Bara en kort stund när vi var inne på mormors äldreboende och lämnade några saker kändes det jobbigt. Jag blev yr och kände att ångesten var på väg. Då klarade jag av att tänka det är bara en felprogramering, och ignorera känslan. Då sjönk den undan. Tänk om det kunde funka varje gång...
Dagens första utmaning blir att gå till kuratorn. Hoppas det ska gå bra, för jag behöver verkligen känna att jag klarar saker igen. I em ska minstingen till tandläkaren, och då vill jag också klara av att vara med. Mannen får följa med dit för säkerhets skull.(återigen säkerhetsbeteende)
Jag har hittat några bloggar där andra kämpar med samma sak som jag. Och det som slagit mig är att vi följer ett ganska likt mönster. För ett par veckor sedan var det possitivt på alla bloggarna och det kändes som om vi alla tog stora steg ganska enkelt mot ett ångestfritt liv. Sedan fick vi alla motgångar i form av ångest och började tvivla på oss själva igen. Nu känns det som om alla bloggarna är på väg upp igen, och vi har börjat lyckas bra med exponeringarna och få bukt med oro som kommit över oss.
Det är så jag föreställer mig att det kommer vara på den här resan. Lite som zickzack-stygn där det går upp och ner om och om igen. Men där stygnen mer och mer går över till raksöm. Dvs svackorna blir inte lika djupa, och ångesten mindre och mindre kraftfull. Fin liknelse va... ;-) Kom inte på någon bra, hoppas ni förstår hur jag menar.
Nu ska jag göra min yoga, och försöka tänka possitiva tankar om dagens utmaningar. =)
Motarbetad...
Just nu känns det som om mycket ställer sig i vägen för mitt arbete för ett ångestfritt liv. Jag berättade tidigare om att det varit tråkigheter på jobbet, och det stjäl såklart en massa energi. Igår var det min tur att vara hemma med den magsjuke minstingen. I vår kommun har de en regel att även syskon till den magsjuke ska vara hemma i 48 timmar efter sista symtom. Och igår visade det sig vara tur.
För min mamma blev akut sjuk, och jag fick slänga mig iväg i pyamas och barfota(men skor såklart) för att ordna med ambulans och hålla henne under uppsikt innan de hann fram. Min 11-åring höll ställningarna hemma och ringde mannen som kom hem till dem. Det hade varit lite bökigt och olämpligt att få med den magsjuke 3-åringen...
Gårdagen gick sedan åt till oro och telefonsamtal fram och tillbaka. Jag sitter ju i "magsjukekarantän" och litar inte på att ångesten sköter sig en heldag under stress på ett sjukhus, så jag tog telefonjouren. Lillasyster och pappa höll mig uppdaterad och jag höll resten av nära och kära uppdaterade. Nu är läget stabilt och svaren från hjärnröntgen visade ingen stroke eller tumör, som de först misstänkt. Det känns skönt, men nu väntar nog en hel del livsstilsförändringar för min mor. Hon är både överviktig, hade fått högt blodtryck och jobbar 12 h/dag. Så min gissning är att de säger varva ner, lägg om kosten, börja motionera och ta hand om dig själv. Hoppas de säger det iaf, så hon slipper fler dagar som gårdagen!!!
Mycket ångest och tankar dök upp inatt, och jag tog beslutet att det är dags att ta nästa steg mot en bättre hälsa. Saker jag redan tagit tag i och fått till vana är: morgonyoga och dagliga promenader.
Nu ökar jag med sund mat och mer motion. Varannan promenad med stavar och två zumbapass/vecka. Jag behöver även bättra på exponeringsövningarna, där är jag fortfarande väldigt feg. Ska, ska, ska få bort agorafobin!!!
Jag pratade med min moster igår, vilket inte händer så ofta. Hon bor inte i samma stad så vi ses bara på kalas typ. Men igår vart vi sittandes i närmare en timme i telefonen. Först angående mamma, sedan kom vi av någon anledning in på psykisk ohälsa. Jag gjorde precis det som jag har så svårt för, men fått lära mig att jag ska. Jag berättade att jag har fått paniksyndrom med agorafobi, och om skräcken för medicin och medicinska yogan.
Vad tror ni min moster sade? Inte att jag var ett pucko som jag alltid tror att folk ska tycka, Utan hon berättade att hon haft depression, och hon har oxå medicinskräck och hon lyckades komma igen med hjälp av kbt!!! Det slutade med att vi hade massor gemensamt, utan att vetat om det. Efter det samtalet kände jag ännu mer att jag är på rätt väg. Att jag kommer må bra igen, om jag bara fortsätter jobba. Trots motgångar som sker omkring mig.
Tänk vad vanligt det är att människor mår dåligt! Jag har sedan jag börjat prata lite mer öppet om det, fått massor av berättelser från sådana som jag aldrig kunnat ana mår/mått psykiskt dåligt. Vi som har detta måste våga öppna oss, då finns så mycket stöd att få.
För min mamma blev akut sjuk, och jag fick slänga mig iväg i pyamas och barfota(men skor såklart) för att ordna med ambulans och hålla henne under uppsikt innan de hann fram. Min 11-åring höll ställningarna hemma och ringde mannen som kom hem till dem. Det hade varit lite bökigt och olämpligt att få med den magsjuke 3-åringen...
Gårdagen gick sedan åt till oro och telefonsamtal fram och tillbaka. Jag sitter ju i "magsjukekarantän" och litar inte på att ångesten sköter sig en heldag under stress på ett sjukhus, så jag tog telefonjouren. Lillasyster och pappa höll mig uppdaterad och jag höll resten av nära och kära uppdaterade. Nu är läget stabilt och svaren från hjärnröntgen visade ingen stroke eller tumör, som de först misstänkt. Det känns skönt, men nu väntar nog en hel del livsstilsförändringar för min mor. Hon är både överviktig, hade fått högt blodtryck och jobbar 12 h/dag. Så min gissning är att de säger varva ner, lägg om kosten, börja motionera och ta hand om dig själv. Hoppas de säger det iaf, så hon slipper fler dagar som gårdagen!!!
Mycket ångest och tankar dök upp inatt, och jag tog beslutet att det är dags att ta nästa steg mot en bättre hälsa. Saker jag redan tagit tag i och fått till vana är: morgonyoga och dagliga promenader.
Nu ökar jag med sund mat och mer motion. Varannan promenad med stavar och två zumbapass/vecka. Jag behöver även bättra på exponeringsövningarna, där är jag fortfarande väldigt feg. Ska, ska, ska få bort agorafobin!!!
Jag pratade med min moster igår, vilket inte händer så ofta. Hon bor inte i samma stad så vi ses bara på kalas typ. Men igår vart vi sittandes i närmare en timme i telefonen. Först angående mamma, sedan kom vi av någon anledning in på psykisk ohälsa. Jag gjorde precis det som jag har så svårt för, men fått lära mig att jag ska. Jag berättade att jag har fått paniksyndrom med agorafobi, och om skräcken för medicin och medicinska yogan.
Vad tror ni min moster sade? Inte att jag var ett pucko som jag alltid tror att folk ska tycka, Utan hon berättade att hon haft depression, och hon har oxå medicinskräck och hon lyckades komma igen med hjälp av kbt!!! Det slutade med att vi hade massor gemensamt, utan att vetat om det. Efter det samtalet kände jag ännu mer att jag är på rätt väg. Att jag kommer må bra igen, om jag bara fortsätter jobba. Trots motgångar som sker omkring mig.
Tänk vad vanligt det är att människor mår dåligt! Jag har sedan jag börjat prata lite mer öppet om det, fått massor av berättelser från sådana som jag aldrig kunnat ana mår/mått psykiskt dåligt. Vi som har detta måste våga öppna oss, då finns så mycket stöd att få.
Förväntansångest
Idag känner jag en klump i magen av förväntansångest. Jag vet varför, men ändå har jag svårt att bli av med känslan.
- Somnat på soffan, två kvällar i rad. Mår bättre när jag får sammanhängande sömn har jag märkt.
- Möte med kuratorn imorgon. Har otroligt hög ångestnivå inför och ibland även under alla möten just nu.
- Mitt jobb!!! Blä för det!!! Att somna på soffan får jag helt enkelt bli bättre på att inte göra.
Men det är ju så skönt att slumra till framför Tvn...
Kuratorn måste jag gå till, och uthärda det jobbiga. Men det är jobbigt att fokusera på ångesten under en hel timma. Puh
Mitt jobb då... Jag jobbar på en redovisningsbyrå, med ett jobb som jag egentligen tycker är kul. Men det är ett ställe utan struktur och många konflikter. Chefer som är osams och ljuger om stort som smått. Vi anställda får ofta skulden när en av cheferna lovat saker som hon sedan inte gör(vilket händer dagligen, min amatörannalys är att hon är mytoman)... Mitt dream team (kuratorn, sjukgymnasten och läkaren) säger att jag inte kan bli bra så länge jag jobbar kvar. Men hur ska jag ta mig därifrån när jag inte törs gå på intervju?
Jag tog faktiskt mod till mig sökte ett drömjobb och gick på en intervju i höstas(biträdande ek.chef på ett ganska stort företag). Jättenervös, men fixade det, kände mig som hemma redan på intervjun. De ville anställa mig, men jag bangade... Det grämer mig fortfarande. Jag byggde upp stora hinder för mig själv. Pendla 2,5 mil, ny på jobbet, Började tänka på att vara med på och kanske hålla i delar av delägar- och styrelse-möten och att det aldrig skulle gå osv. osv... Mitt största hinder var att jag när jag skulle träffa dem igen skulle det inte bara vara VD och Ek.chef utan även deras revisorer. Jag började tänka att jag inte skulle kunna prestera lika bra igen, och att de skulle bli besvikna på mig... =/
Typiska automatiska negativa tankar alltså. Så jag ringde och sade att jag ångrat mig och valt att stanna på byrån. Många tårar har jag gråtit över att ångesten fick styra det beslutet!!! Jag tror på ödet och hoppas på att något bättre dyker upp snart, och att jag då fixar hela processen. När jag var på förra intervjun var jag i början av min yoga-behandling. Och hade kraftiga ångest i attacker ofta...
Igår ringde en kompis och frågade om vi kan göra ett gå ner i viktprojekt tillsammans. Perfekt! Jag vill gärna vara lite mindre fluffig till sommaren. Äldsta dottern tar studenten!!! Och jag vill köpa en fin Odd Molly klänning och känna mig fin på hennes stora dag. Det känns inte länge sedan jag själv tog studenten... Men 1993 är ett tag sedan... ;-) Det känns lite som att även jag har examen då. Examen i att vara mamma, många trodde nog inte att det skulle gå när jag blev gravid som 18-åring. Det har inte varit lätt, och det är inget jag rekomenderar någon annan tonåring att göra. Men hon har vuxit upp till en fin och ordentlig tjej.
Jag har sett att jag numera har några som läser mina tankar. ROLIGT!!! Om någon av er har något tips på att hantera ångest inför/under möten så tar jag tacksamt emot era förslag. =)
Det funkade.
Í förra inlägget testade jag att blogga från mobilen. Och det verkar funka bra, och en bild gick lätt att lägga in oxå,
Idag stod jobb på schemat, men lilleman är febrig och förkyld så jag är hemma med honom. Sitter med oro i magen och ska ringa jobbet. De gillar INTE när jag vabar... Men jag har barn, så det ingår ju!!!
Utmaningarnas utmaning...
Idag ska jag utmana min ångest ordentligt, och känner mig redan orolig. (såklart) Jag och maken ska till stora staden och köpa presenter till två födelsedagsbarn. För mig är det en utmaning på flera plan. Dels att åka 4 mil hemifrån, mycket folk, stå i köer och gå runt på köpcentrum. Men jag VILL och jag SKA klara detta!!! Vi har ordnat barnvakt, så vi slipper stressa runt med den vilda minstingen i affärerna iaf. "skönt" Han är inne i en härlig trots och i affärer blir han "galen", springer, skriker och bär sig allmänt illa åt. När man som jag redan jobbar med ångest i dessa situationerna, så känns det otroligt jobbigt.
Så förhoppningsvis går det bra idag när vi kan fokusera på inköpen, att andas lugnt och tänka positiva tankar istället för de automatiska negativa som min kurator lärt mig upptäcka. Det är nämligen de rackarna som startar ångestattackerna. Jag har fått ett nytt Yoga program som jag kör, det gör att det pyser upp lite instängd gammal ångest. Men så var det med förra passet oxå, så jag hoppas det blir lindrigare den här gången. Kroppen har ju trots allt släppt ut en massa redan. =)
I fredags blev jag väldigt glad. Jag fick ett mail från min sjukgymnast angående stress/ångest/sömn-formulären jag fyllde i sist jag var hos henne. Det var drygt ett halvår sedan sist. Och jag visade bättre värden på alla områden. Det behövde jag verkligen höra, då jag har svårt att själv se förbättringen. Jag tycker mest att det är superjobbigt att inte ha kontroll på ångesten, nu när den kommer i attackform. Jag törs inte alls gå på möten, typ tandläkaren, frisören eller jobbintervjuer(vill byta jobb). De har förklarat att det är för att jag släppt på kontrollen, samt att ångesten ändrar skepnad när man frisknar till. Så jag hoppas att attackerna kommer att komma mer och mer sällan, bli svagare och svagare tills jag törs lita på att kunna kontrollera dem även i "skarpt läge".
Det har varit en svacka med köpstopp och motion, det är svårt att hinna allt när man jobbar heltid. Men jag försöker verkligen, för jag mår ju så mycket bättre av motion. Just nu är det liiite väl kallt för mina promenader, -20c. Hoppas våren kommer snart, med ljusa fina kvällar. Då tror jag det kommer kännas lättare att komma ut, än när det är bäcksvart och kallt. =)
Nu är det dags att springa igenom duschen, och sedan iväg på dagens exponeringsövningar. =)
Så förhoppningsvis går det bra idag när vi kan fokusera på inköpen, att andas lugnt och tänka positiva tankar istället för de automatiska negativa som min kurator lärt mig upptäcka. Det är nämligen de rackarna som startar ångestattackerna. Jag har fått ett nytt Yoga program som jag kör, det gör att det pyser upp lite instängd gammal ångest. Men så var det med förra passet oxå, så jag hoppas det blir lindrigare den här gången. Kroppen har ju trots allt släppt ut en massa redan. =)
I fredags blev jag väldigt glad. Jag fick ett mail från min sjukgymnast angående stress/ångest/sömn-formulären jag fyllde i sist jag var hos henne. Det var drygt ett halvår sedan sist. Och jag visade bättre värden på alla områden. Det behövde jag verkligen höra, då jag har svårt att själv se förbättringen. Jag tycker mest att det är superjobbigt att inte ha kontroll på ångesten, nu när den kommer i attackform. Jag törs inte alls gå på möten, typ tandläkaren, frisören eller jobbintervjuer(vill byta jobb). De har förklarat att det är för att jag släppt på kontrollen, samt att ångesten ändrar skepnad när man frisknar till. Så jag hoppas att attackerna kommer att komma mer och mer sällan, bli svagare och svagare tills jag törs lita på att kunna kontrollera dem även i "skarpt läge".
Det har varit en svacka med köpstopp och motion, det är svårt att hinna allt när man jobbar heltid. Men jag försöker verkligen, för jag mår ju så mycket bättre av motion. Just nu är det liiite väl kallt för mina promenader, -20c. Hoppas våren kommer snart, med ljusa fina kvällar. Då tror jag det kommer kännas lättare att komma ut, än när det är bäcksvart och kallt. =)
Nu är det dags att springa igenom duschen, och sedan iväg på dagens exponeringsövningar. =)
VAB
Idag ringde telefonen, och det var från dagis. Lill-killen hade ont i magen och behövde få gå hem. Skönt för min stressade själ att få komma hem, men trist för honom att må dåligt. Just nu sover han middag, så jag passar på att skriva lite här.
Vårt köpstopp går fortfarande strålande, vi köper mat(inget godis) och nödvändiga saker(till renoveringen t.ex.) Det är riktigt skönt att hoppa av köp-stressen en stund faktiskt. Det ska bli kul att se om det blir någon effekt på sparkontot. Hoppas det! Vi har dragit igång en ombyggnad av vår nedervåning, så det kommer kosta lite närmsta tiden. Och två födelsedagar ska firas i februari. Men det ska vi fixa.
Den här veckan har ångesten varit på en drägligare nivå(än så länge) än förra veckan, då det var riktigt jobbigt. Igår var jag hos kuratorn och klarade att stanna 1,5 timme, förra gången avbröt jag efter 30 minuter... Så det var ett framsteg, även om det var tufft just då. Jag orkade inte gå min promenad igår, och vips så känner jag lite mer ångest idag. Så det var faktiskt skönt att få åka hem med sonen. Men det har gått riktigt bra att jobba, och då känner jag ett litet hopp om att faktiskt bli fri från det här jobbiga till slut. Jag får fantastiskt bra hjälp av en kurator, en sjukgymnast och en läkare. Jag är så glad att jag har dem!!!
Nu ska jag lägga mig och vila en stund, passa på när liten sover.
Kram
Vårt köpstopp går fortfarande strålande, vi köper mat(inget godis) och nödvändiga saker(till renoveringen t.ex.) Det är riktigt skönt att hoppa av köp-stressen en stund faktiskt. Det ska bli kul att se om det blir någon effekt på sparkontot. Hoppas det! Vi har dragit igång en ombyggnad av vår nedervåning, så det kommer kosta lite närmsta tiden. Och två födelsedagar ska firas i februari. Men det ska vi fixa.
Den här veckan har ångesten varit på en drägligare nivå(än så länge) än förra veckan, då det var riktigt jobbigt. Igår var jag hos kuratorn och klarade att stanna 1,5 timme, förra gången avbröt jag efter 30 minuter... Så det var ett framsteg, även om det var tufft just då. Jag orkade inte gå min promenad igår, och vips så känner jag lite mer ångest idag. Så det var faktiskt skönt att få åka hem med sonen. Men det har gått riktigt bra att jobba, och då känner jag ett litet hopp om att faktiskt bli fri från det här jobbiga till slut. Jag får fantastiskt bra hjälp av en kurator, en sjukgymnast och en läkare. Jag är så glad att jag har dem!!!
Nu ska jag lägga mig och vila en stund, passa på när liten sover.
Kram
Ännu ett nödvändigt inköp.
Dator igår böcker idag... Hur ska detta köpstopp sluta? Nej, då det är ingen fara för köpstoppet. Inköpen är inom planen för vad som är ok. För målet med köpstoppet är att må så bra jag bara kan, och böckerna är självhjälpsböcker för min ångest. Alltså nödvändiga inköp, så länge jag utnyttjar dem. Om jag lägger dem åt sidan och inte tar hjälp av dem, då först bryter jag mot köpstoppsreglerna.
Men jag hoppas såklart att de kommer vara till stor hjälp, under den här tiden. Jag hittade ett diagram om hur "tillfrisknandet" brukar se ut i en bok igår. Och enligt det är jag normal. Först i behandlingen såg man stora framsteg, och efter ca två månader kom ett ordentligt bakslag. För att sedan vända till det bättre igen, men kanske inte med samma hastighet som från början. Det kändes bra, då jag nästan tappat hoppet om att klara detta utan att låta otäcka piller manipulera min hjärna...
Idag ska jag jobba lite med min firma på fm, få iväg de två beställningarna som ligger och väntar. Yoga och promenad såklart, dagens exponering får bli att handla tror jag. Just nu känns det mesta som mer eller mindre exponeringsövningar, måste sluta tänka så mycket på ångesten hela tiden. Kommer den så kommer den. Men det är väll terapins baksida, att jag har full fokus på känslorna just nu.
Ha en riktigt trevlig och avslappnad söndag!
Men jag hoppas såklart att de kommer vara till stor hjälp, under den här tiden. Jag hittade ett diagram om hur "tillfrisknandet" brukar se ut i en bok igår. Och enligt det är jag normal. Först i behandlingen såg man stora framsteg, och efter ca två månader kom ett ordentligt bakslag. För att sedan vända till det bättre igen, men kanske inte med samma hastighet som från början. Det kändes bra, då jag nästan tappat hoppet om att klara detta utan att låta otäcka piller manipulera min hjärna...
Idag ska jag jobba lite med min firma på fm, få iväg de två beställningarna som ligger och väntar. Yoga och promenad såklart, dagens exponering får bli att handla tror jag. Just nu känns det mesta som mer eller mindre exponeringsövningar, måste sluta tänka så mycket på ångesten hela tiden. Kommer den så kommer den. Men det är väll terapins baksida, att jag har full fokus på känslorna just nu.
Ha en riktigt trevlig och avslappnad söndag!
Bakslag
I min jakt på att må bra har jag haft/har ett bakslag sedan i tisdags. I tisdags em fick jag plötsligt två ångestattacker, efter att ha mått riktigt bra i två veckor. Den första kom på jobbet och jag härdade ut, den andra hos kuratorn och jag härdade ut i 30 minuter sedan bad jag att få gå hem.(fel taktik, och nu ska jag tillbaka på onsdag, då kommer vi inte avsluta innan) Jag blev så frustrerad och besviken, även om jag vet att det är två steg fram och ett tillbaka med den här sjukdommen. Efter en sådan dag tar det ett tag innan ångestnivån och spänningarna släpper i kroppen. Och det känner jag av fortfarande. Idag var vi på ett stort köpcenter, mycket folk och sonen började krångla. Då orkade jag inte hålla ångesten borta utan gav upp och gick ut. Helt fel taktik!!!
Men eftersom jag vet att det är fel sätt så stannade vi efter vägen hem och gick in i en större mataffär. Bara för att kroppen inte skulle få ett totalt flyktminne av större affärer. Oroar mig just nu mest för att gå på olika möten, har två nästa vecka. Hoppas det ska gå bra... Eller det SKA gå bra!!!
Innan jag började i terapin och med yogan så hade jag en konstant hög ångestnivå, och hade på något sätt lärt mig leva med den även om det var väldigt jobbigt. Men den var jag van vid och kunde hantera. Första månaden vart jag väldigt påverkad av yogan, yrsel,darrig och ångest. Enligt sjukgymnasten så är det allt man hållit inom sig som kommer ut, jag blev tex både arg och ledsen efter passen i början. Men sedan planade det ut, och jag får nu efter 2,5 månad ångestattacker i situationer där jag känner mig fast. Som möten, när jag står i kö eller liknande. Enligt sjukvården så är det ett bra tecken, det betyder att jag mellan attackerna faktiskt mår bra.(eller minder dåligt) Då är det "bara" att utsätta sig för detta gång på gång tills kroppen lärt sig att det är ofarligt.
Attackerna skrämmer mig fortfarande, trots att jag vet att de är ofarliga. Känslan där och då är ju inte att det är ofarligt precis. Så min utmaning just nu är att fortsätta yoga, motionera och framför allt slappna av och låta ångesten komma och försvinna utan att låta mig påverkas för mycket.
En sak kan jag i alla fall säga, jag är så trött på att släpa på detta handikapp att jag kommer INTE ge mig innan jag kan leva normalt igen! Och bloggen kommer vara min dagbok där jag kan se tillbaka och förhoppningsvis se mina framsteg. =) Jag ska komplettera terapi, yoga och motion med en bok som verkar bra "Ingen Panik" heter den. Det är någon form av självhjälpsbok, och jag kommer testa allt och först när jag testat allt kan jag överväga medicin. Jag tillhör sorten som tror att om man kan klara sig utan tabletter så är det bäst i längden.
Nu är det dags att packa ihop datorn och knäppa på tvn. Gladiatorerna, tror ni det är lika bra som jag minns det?
Men eftersom jag vet att det är fel sätt så stannade vi efter vägen hem och gick in i en större mataffär. Bara för att kroppen inte skulle få ett totalt flyktminne av större affärer. Oroar mig just nu mest för att gå på olika möten, har två nästa vecka. Hoppas det ska gå bra... Eller det SKA gå bra!!!
Innan jag började i terapin och med yogan så hade jag en konstant hög ångestnivå, och hade på något sätt lärt mig leva med den även om det var väldigt jobbigt. Men den var jag van vid och kunde hantera. Första månaden vart jag väldigt påverkad av yogan, yrsel,darrig och ångest. Enligt sjukgymnasten så är det allt man hållit inom sig som kommer ut, jag blev tex både arg och ledsen efter passen i början. Men sedan planade det ut, och jag får nu efter 2,5 månad ångestattacker i situationer där jag känner mig fast. Som möten, när jag står i kö eller liknande. Enligt sjukvården så är det ett bra tecken, det betyder att jag mellan attackerna faktiskt mår bra.(eller minder dåligt) Då är det "bara" att utsätta sig för detta gång på gång tills kroppen lärt sig att det är ofarligt.
Attackerna skrämmer mig fortfarande, trots att jag vet att de är ofarliga. Känslan där och då är ju inte att det är ofarligt precis. Så min utmaning just nu är att fortsätta yoga, motionera och framför allt slappna av och låta ångesten komma och försvinna utan att låta mig påverkas för mycket.
En sak kan jag i alla fall säga, jag är så trött på att släpa på detta handikapp att jag kommer INTE ge mig innan jag kan leva normalt igen! Och bloggen kommer vara min dagbok där jag kan se tillbaka och förhoppningsvis se mina framsteg. =) Jag ska komplettera terapi, yoga och motion med en bok som verkar bra "Ingen Panik" heter den. Det är någon form av självhjälpsbok, och jag kommer testa allt och först när jag testat allt kan jag överväga medicin. Jag tillhör sorten som tror att om man kan klara sig utan tabletter så är det bäst i längden.
Nu är det dags att packa ihop datorn och knäppa på tvn. Gladiatorerna, tror ni det är lika bra som jag minns det?
